Tanken är ju inte att driva något slags väderblogg. Men ja, nu är det storm och detta är ju aldrig trevligare än när man sitter uppe sent och känner sig varm och nöjd. Smattrande fönsterbleck, visslande ventiler och en och annan intressehöjande dov smäll någonstans utifrån natten. (Läs mer…)
Må stormen bedarra innan Way Out West
Nu drar molnen in över Bohuslän
Första kvällen på mycket länge är det molnstrimmor och allt mörkare sjok från väster som fördunklar solens kvällsdopp i havet. Det blir säkert sämre nu, men jag är i alla fall nöjd med att ha prickat in semester under en av sommarens finaste veckor. Alldeles för lite gitarr har det blivit, desto fler bad och mycket lek med Klara och mina syskonbarn. Första semesterveckan hade jag ovanlig talang för nattsudd och kunde ägna mig åt mina diktsamlingar långt in på natten efter att övriga somnat. Men nu under hettan har jag varit alltför trött själv.
Idag upptäckte jag den nya sortens maneter som har flyttat in på västkusten. Jag läste ett helt uppslag om dem i GP för ett tag sen. Den var väldigt genomskinlig och liten och nästan svår att fånga i handen. Förmodligen finns den överallt, men jag siktade den vid Rågö i Fjällbacka skärgård.
Eftersom den inte bränns så tyckte jag den var ganska trevlig. Och väldigt vacker!
Soundtracket till semestern står jag i övrigt inte så mycket själv för. (Eller jo, indirekt.) I våras jag pappa två dubbel-cd samlingar med namnet ”Ljuva 50-tal”. Nostalgiskivor alltså, men väldigt fint gjorde. Så nu lyssnar vi på Buddy Holly och Eddie Cochrane, Carl Perkins… och en massa skit som man glömmer bort. Min far är en flitig musiklyssnare, men med minimalt behov av variation. Minimalt! I flera år har han plågat oss med Abba Gold, så om nu 50-tal & co kan rädda oss från Mamma Mia så ska han få fler samlingar redan till jul. Fyll cd-växlaren med 50tal. Det kan ju aldrig bli fel. Som att få en jukebox i vardagsrummet.
Familjens fascination för Mavis Staples fortsätter. Are you ready for the heartbreak? (Fantastisk låt!)./C
Semestern började klockan sex förstås
06.15 bestämde Klara att det var dags att gå upp, och därmed var semesterns första sovmorgon ett faktum. Ändå, morgonstund har guld i mun, har aldrig klingat mer sant än nu. Klara har ett fantastiskt morgonhumör, hon skiner som solen.
Semester alltså. Nu väntar tre bekymmersfria (hmm) veckor då ingenting måste hända. I själva verket är det som vanligt tvärtom. Sånger ska skrivas, man ska hinna ägna sig åt varandra, läsa böckerna man fantiserar om, klä om stolarna från Smyrnakyrkans loppis. Men det är som vanligt.
Funderar starkt på att köpa tvådagarsbiljett till Way out west sedan jag upptäckt Fleet Foxes. Eva tycker: Klart du ska gå! Vilka är ni som ska dit? Vem får jag sällskap med? Får väl ringa runt//C
