Eller i alla fall till Linköping gjordes i helgen. 53 mil kräver ett soundtrack. När vi reser försöker jag alltid plocka med mig skivor som jag inte lyssnar så mycket på – skivor som jag övergivit, aldrig tagit mig in i, ja som kanske förtjänar en ny chans.
Det blev följande: John Legends andra album, tre skivor med Whiskeytown – bandet Ryan Adams hade innan han blev solo, en rnb-sångare som heter Jaheim som hypades för sju-åtta år sen. Jaheim fick aldrig ens en chans. John Legends skiva låter fortfarande feg. Rent av inställsam. Låtarna är snygga, men de känns som vackra paket av cellufan utan någon riktig kärna. Jag tror inte på orden… Detta sagt om mannen som med låten Ordinary People fullständigt knockade mig för några år sedan.
Whiskeytown då. Jag lyssnade aldrig på dem när de fanns utan upptäckte Ryan Adams (som alla andra) med skivan Heartbreaker, föll för honom ungefär som alla andra, fortsatte charmas som alla andra av Gold, men förträngde honom sen som alla andra. En självupptaget odräglig konsert på Draken satte punkt för all beundran. När det gäller Whiskeytown så har jag mest lyssnat på den ”postuma” skivan Pneumonia. Jag tycker fortfarande att den är riktigt bra, bra poplåtar – och Ryan Adams kan verkligen sjunga.
Men nej, hans soloalbum kommer jag fortfarande inte återvända till och jag är fenomenalt ointresserad av alla nya skivor han släpper. Någonstans har han verkligen gjort bort sig och blivit någon jag inte längre kan ta på allvar.
Tja, det blev kanske inte mycket till resumé. Någonstans i höjd med Borås på hemvägen hamnade åter Wilco och Sky Blue Sky i cdspelaren – och tja, det är musik jag kommer hem i helt enkelt./Carl
