När jag bodde i Lund på 90-talet umgicks jag lite grann med en engelsk dj som hamnat där på grund av kärlek. Jude som han hette (ja, Julian alltså) kom från London, han var ett klassiskt northern soulmod – och hade en gång varit så hipp att när tidningen the Face kom för att göra reportage om hans gäng så vägrade han att ställa upp på bild.
Höjden av hipphet alltså.
- När de tog den här bilden, sa Jude och pekade på artikeln i sin samling pressklipp, så stod jag här bakom fotografen.
Jag var förstås mäkta imponerad, och kanske lite smickrad över att Jude gillade mig, trots att han ju hängde med stans hippaste katter. Nåväl, eftersom jag då var bandbokare för Wermlands nation som just hade startat en ”jazzklubb” som skulle heta Mojo så började jag boka Jude och hans kompis. De spelade jazz på sitt vis – mycket grejer från Blue Note som Lou Donaldson (Donkey Walk var favoriten), olika sorters Boogaloo och acid jazz, Jimmy Smith – funkiga hammondgrejer helt enkelt. Men de kunde lika gärna kasta in northern soul och drum ‘n bass och det funkade skitbra hela tiden.
Det var helt enkelt mina bästa klubbkvällar. Vi var ett helt gäng som följde Saint Jude och hans skivbackar över hela stan. Själv har jag fortfarande kvar mina käraste blandband som Jude spelade in. De har alla fina titlar förstås, det som heter Northern Delights innehåller en av mina favoritlåtar: Got to find a way to find you med sångaren Cajun Heart. Jag frågade en gång en engelsk dj på Soulastatic om han hade den – det hade han förstås, hemma i London, men han skulle ta med sig den nästa gång. Men då var jag säkert inte där.
Ok, jag tappade tråden. Optimism tänkte jag skriva om. Vi brukade gå och fika Jude och jag. Jag pluggade och Jude gjorde ingenting alls på dagarna, möjligtvis spelade han in blandband till folk. I alla fall så envisades Jude med att vi alltid skulle fika på förmiddagar – eftersom ”it feels a lot more optimistic”. Helt enkelt, när fikan var avslutad så hade man fortfarande en dag full med möjligheter kvar. Fikade man senare så var det bara att gå hem och lägga sig.
Jag kom att tänka på detta i dessa novembertider – det där behovet av att skapa optimism åt sig själv. Idag gick jag således och köpte en ny anteckningsbok av samma sort som vanligt. En liten linjerad Moleskine med hårda pärmar. Det är utan konkurrens den bästa sorten. Lite dyrare, men de håller sig finare även om man har med sig dem i fickan överallt i ett-två års tid.
Den förra är inte riktigt slut, men det är aldrig roligt att skriva på de sista sidorna.
En ny alltså. Det känns fantastiskt bra, de vita bladen ser så löftesrika ut, som om de bara låg och väntade på fantastiska ord och meningar. Visst kommer jag att fylla böckerna med samma klotter och ogenomtänkta trams som alltid – men illusionen när man tar bort plasten är ändå alltid lika förtjusande. Här ska det skrivas storverk. Moleskine lockar ju med att deras anteckningsböcker användes av Hemingway och Matisse, vilket jag förstås såg som oemotståndligt inspirerande när jag först upptäckte detta fabrikat.
Optimism alltså! Fina anteckningsböcker får man dock inte ha någon respekt för. De är till för att slitas på. Ibland brukar jag inleda med att skriva ”klotter” eller något liknande på försättsbladet så att ingen tror (ifall de hittar boken om jag tappar den) att jag verkligen inbillar mig att den innehåller stora och viktiga tankar, stor poesi…
Äh, nu får det vara bra med det här ämnet.
