Har redan glömt om jag redan postat den här videon. Men så glad som jag blev när den slumpades fram alldeles nyss så kan det ju aldrig skada med ett återhörande. Det enda rockbandet jag bryr mig om. Fruktansvärt bra. Det enda gitarrsolot jag kan lyssna på om och om igen. Om och om igen. Nels Cline heter leadgitarristen – tja, ni vet väl allt det där kanske.
Jag kommenterade en gång för Michael att solot egentligen låter som ett Santana – solo. Han blev inte glad.
Jaså!
Vad betyder det – borde man lyssna mer på Santana?
Haha, jag kommer ihåg när du sa det Oskar! Har inte kunnat lyssna på solot på samma sätt efter det. Jag gillar riffet/licket som inleder och avslutar låten allra bäst. Nels Cline spelar nedåt medan Jeff Tweedy liksom spelar uppåt, samtidigt. Det är så snyggt! Jag kan lyssna på det om och om och om igen. Gitarrarangemang när det är som allra bäst.
Äsch! Skulle det vara något slags guilt-by-association som drabbar låten för att Oskar börjar prata om Santana? Kan det inte rent av vara så att Santana har fått för mycket skit genom åren. (Nu har jag inte gjort några empiriska undersökningar alls av honom så jag har ingen aning om det är totalt olyssningsbart, vilket vissa kanske tycker.)
Som sagt, jag har alltid avskytt gitarrsolon: men jag gillar verkligen det här. Jag kan till och med gå igång på ”the tone” som den första noten har när solot börjar. Tja, det kanske hade kunnat vara lite kortare. Men varför då – jag gillar ju att höra det gång på gång. Kanske har jag lyssnat på för få solon för att ha någon talan. Men det jag gillar är att det är så tydligt melodiska fraser – jag tycker verkligen att de bär känslan i låten vidare.
Hell! Det får mig att vilja spela gitarrsolon helt enkelt!
/C