Låtskrivaren flyr stan

Efter några mindre lyckade humördagar, och vissa överkokningar har en enig nämnd av något slag beslutat att jag (Carl) gör bäst i att åka bort över helgen och släppa ut luft i rätt ventiler innan nånting exploderar. Det är synd, förståeligt, besvärligt och en del andra saker, men kanske är det bara så det är och måste vara.  Kreativitet och familjeliv är ju fina saker båda två, men funkar inte alltid lika bra tillsammans. För rättvisans skull behöver var sak ha sin tid. Det är lättare sagt än gjort. Ibland måste man kanske helt enkelt komma bort för att kunna säga det gamla ”borta bra men hemma bäst” och vara bra pappa och sambo.

Hursomhelst! Det känns hoppfullt! Jag reser med gitarr, inspelare, tandborste och annat behövligt till föräldrarnas sommarstuga och blir borta till på söndag. Sist jag gjorde något liknande var nationaldagshelgen. Det var en verklig kick – så jag hoppas få färdigt några låtar nu när jag faktiskt har tid. Det finns en hel del halvfärdigt redan, men förhoppnings kommer också något nytt.

MySpace är riktigt fint trots allt. Västergatan har snart spelats hundra gånger och vi har runt 45 kompisar. Känns bra.

Nya influensan: Myspacefrossa

Det blir som myror i kroppen. Ut och promota, nätverka, knyta kontakter – lyssna på oss snälla, vi är jättebra – mycket bättre än alla andra små band som hör av sig och tjatar. Vi kan kalla fenomenet Myspacefrossa. Myspace är förstås fantastiskt, men jag vet inte riktigt hur man förhåller sig till det på ett lagom sätt. Antingen verkar man hålla vännerna på en hälsosamt hanterbar nivå, eller så försöker man maxa antalet och göra sig en Arctic monkey, eller vilka det nu är som är kända för att ha fått igång sin karriär på Myspace.

Vad jag menar med frossa är helt enkelt det där febriga hetsadderandet av nya bekantskaper som man hoppas ska tycka om en. En väldigt falsk vänskap skulle man ju kunna säga.

Vis av erfarenheten med Shade Tree’s Myspace så är jag fast besluten om att sikta på det måttliga antalet vänner. Vänletandet tar ju tid som kan användas till att skriva låtar och det verkar ju värdelöst att inte göra det. Så nu har vi kickat igång sidan och har i skrivande stund drygt 20 kompisar. Orkar man ha mer än 1000 – minns man i så fall vilka de är?

Wilco – Impossible Germany

Har redan glömt om jag redan postat den här videon. Men så glad som jag blev när den slumpades fram alldeles nyss så kan det ju aldrig skada med ett återhörande. Det enda rockbandet jag bryr mig om. Fruktansvärt bra. Det enda gitarrsolot jag kan lyssna på om och om igen. Om och om igen. Nels Cline heter leadgitarristen – tja, ni vet väl allt det där kanske.

Skuggan – nu också på MySpace!

Ja, det är nästan i protest som vi finns där nu. Jag tröttnade rejält på att jobba med vår förra myspacesida. Men en sån måste man helt enkelt ha, så nu har vi en. Försökte få färgerna att stämma så att det är ungefär samma layout här som där.

Vill ni bli kompisar med Skuggan så går ni hit http://www.myspace.com/bandetskuggan och addar oss. Vi är inte så knussliga. De flesta får ett ja,tack till svar. Undantag Hitler och band vi tycker är riktigt usla./C

EP:n är under produktion – men försenad förstås

Vi är försenade, men på gång. Martin har mixat färdigt sista låten. Olika utkast på omslag har gjorts och nu diskuteras låtordning innan cd-brännaren får börja snurra. Ganska många ”här är vi”-mejl har skickats ut till medier och tja, vi har fått några vänligt inställda svar – så det känns ju bra. Annars är ”Den stora tystnaden” den mest vanliga reaktionen och hänger nästan alltid som en förbannelse över allt man gör. Vi får väl se.

Omslag, låtordning och filer för nedladdning kommer att finnas här på bloggen så snart vi har bestämt oss. Sen är det bara att skriva ut och bränna själv om man vill ha en Skuggan EP.

P-funken slog till igår!

Ja, funk har jag aldrig förstått – Parliament och Funkadelic mm. Varje gång jag gjort ett försök så har jag associerat till avancerade gymnasielever på estetiska program och olika former av funkig hårdrock. Men igår, som vanligt på väg hem från jobbet, slog blandningen på mp3-spelaren till. Och helt plötsligt kände jag mig cool som Bootsy Collins när jag cyklade hem. Jag svär, jag tog danssteg när jag ställde in cykeln i förrådet.

Det låter som vanligt inte lika magiskt i datorhörlurar. Men tja, varsågoda och bedöm själva. Det är de lugna passagerna som är coolast – när de öser på med allsångsrefrängerna – så känns det lite estetprogram igen.

Levi Stubbs R.I.P. – Reach out I’ll be there – the Four Tops

Alla ska vi dö. I veckan var det Levi Stubbs leadsångaren i the Four Tops som gjorde det. Tråkigt förstås, men han lämnade många fina sånger efter sig!!

Allergisk coldplayreaktion

Hmm. Som musiker tycker jag egentligen man ska hålla sig för god för att dissa andra. Men just i detta nu…så kan jag inte låta bli. Det kliar i hela kroppen. Normalt lyssnar jag aldrig på Ipod på jobbet, men nu måste jag. Mina trevliga (!) arbetskamrater spelar nämligen Coldplay. Jag vet inte riktigt vad det är jag inte står ut med – men det gör jag inte. Det är nåt med den där kvasireligiösa melankolin som svävar ut i ett oändligt landskap av delay och reverb – men som ändå känns så utstuderat och falskt att jag kräks.

Istället skivan 100% Funk i lurarna. Som motmedicin funkar det bra.

Dobie Gray – Out on the floor

Upptagen vecka. Önskar er en trevlig helg!

Stämsången växer sig allt starkare

Gårdagens rep blev en bantad tillställning, men det blev bra ändå. De båda Davidarna och jag (Carl) sjöng stämmor och inbillade oss att Beach Boys eller Fleet Foxes inte var så långt bort trots allt. Inspelningarna av våra övningar kanske inte gav känslan rätt fullt ut, men det fanns ändå några bra frön i allt det där. Inom kort kommer det vara att betydligt fler som sjunger på Skuggans inspelningar. Vi har faktiskt fem möjliga sångare i bandet.