Det var många intryck att smälta efter Way out west. Hela söndagen gick jag omkring i något slags töcken som om jag längtade tillbaka in i en livmoder bakom hörselskydd där skäggiga keruber sjöng stämmor mitt i den där mjukheten som uppstår i det totala larmet, när rundgång och totalfuzzade gitarrer når en total mättnad – ja, som hundraprocentig luftfuktighet fast det är ljud. Och så den där skörheten som finns gömd där, hos Silverbullit, hos Neil Young eller på My Bloody Valentines skiva Loveless.
Jag har lyssnat väldigt lite på distade gitarrer de senaste åren. Det har nog rent av blivit så mycket halvakustisk musik att jag blev lite förvånad när jag i vintras lyssnade på Morrissey och slogs av hur mycket rock och tuffa gitarrer som präglar hans musik. Mer om dist en annan dag.
Det är vardag igen. Tillbaka på jobbet. Det känns fint och synd på samma gång. Samtidigt hoppas jag att de fasta rutinerna ska ge mig alla dessa tidsluckor igen som jag kan göra musik av. Semestern blev inte mycket skrivet och istället innebar varje natt en frustration över ännu en dag gått till spillo. Att gå och lägga mig har alltid varit det värsta jag vet. Det är som att ge upp. Underkastelse och förnedring, men det är som det är./C
PS. Way out west har visst inneburit att en väldigt massa nya besökare hittat hit. Kul! Välkomna! Dyk gärna in i högerspalten och kolla hur vi låter. Ja VI – detta är ju trots allt en bandblogg när allt kommer omkring, även om jag verkar göra det bästa för att förvilla er. DS.
Vackra taggar: dist, fuzz, gitarr, rundgång, way out west, Neil Young, Silverbullit
