Way out west – första dagen

The National.

Ja, det tog en himla tid att köpa stövlar. Och när det väl var avklarat satte solen igång att lysa. När jag anlände var Kjellvander i full gång och jag fick lyssna lite från ölområdet. Insikten denna första dag är för mig att jag trivs bättre med den lilla scenen Linné. Det blir stadiumrock av allt som kommer upp på Flamingo och Azalea.

Några iaktagelser: Mitt intresse för rundgång (feedback) devalverades kraftigt allt eftersom dagen gick. Alla band har en massa trumpartier som bara är till för att få folk att klappa takten. Många elgitarrister spelar med capo (barréklämma) långt upp på halsen – det måste jag börja med. Man ska akta sig för att se saker man inte alls är intresserad av (mando diao) för då kan man trötta ut sin hörsel för all vit rock att man är tvungen att tvätta öronen i något helt annat (loop troop).

Iron & Wine – skönt 70-talssvängigt med åtta pers på scen. Väldigt funkigt, men utan några melodier som kunde drabba mig vid en första lyssning. När folk lägger betoning på sväng blir det alltid mindre melodi – ja, är det så? Ganska ofta tror jag. Tröttsamt efter hand.

Okkervil River – jag kom lite sent, men det var riktigt bra! Vilt, vindlande, vackert och vänligt! Ska köpa skivan direkt.

The National – jag tröttnade efterhand på att stå långt ifrån alla band, så inför the national var jag ute i god tid, knödde mig långt fram. För att vara ett band jag aldrig hört så var det verkligen fantastiskt. Hört dem hade dock de flesta runt omkring. Det var som ett väckelsemöte. Allsång och excorsism på samma gång. Kändes dock som att det var sämre ljud långt fram på Linnéscenen. Så nu får jag en svår nöt att knäcka inför Fleet Foxes imorgon – var är det bäst – nära så att jag ser, eller på avstånd där det låter bättre. Jag köper den här skivan också, eller ja, de har säkert gjort flera. (och alla har förstås lyssnat på dem i flera år…etc)

Sigur Ros var fint och Broder Daniel ganska mäktigt även om jag inte har någon egen historia med bandet. Folk grät och det var sorgligt men fint.

Glimtar av Grinderman (Nick Cave) och Sonic Youth, men inget jag prioriterade.

Slutsats: Okkervil och National var mina två bästa konserter.

/C