Nya låtar är på väg. Hur fruktsam sommaren varit är för tidigt att säga, men helt fruktansvärd har den inte varit. Just nu är jag i födslovåndor och pendlar mellan två sånger. Dels en stones/soulig dänga med arbetsnamnet ”Berusade gator”. Jag tänker blås men inte Hellström. Min kritiske bror gillade den (Eva inte), men tyckte att den skulle vara mer catchy om jag gjorde refrängen till stick, och tog den avslutande ”soulmaxade” klimaxbyggandet som refräng. Jag kan köpa hans resonemang, men jag är lite trött på det där att leverera den catchy biten tidigt och varva den om och om igen. Det känns Gessle och står mig upp i halsen. Jag tror på is i magen och stort klimax med basuner istället. (Inser i skrivande stund att denna ståndpunkt kanske hänger direkt samman med mitt handlösa kärleksfall för Fleet Foxes och Blue Ridge Mountains)
Klimax är dock komplicerat. För melodiskt och känslomässigt kanske sången bär en hela vägen upp i himlen. Men att gasta ut ett klimax i ord och hitta ord som bär är mycket mycket svårare. Jag tycker egentligen inte att det är självklart att alla känslor kläs i ord. De kanske bara blir mindre och futtigare. Tänk Ronja Rövardotter och vårskriket – det där att bara ropa! Soul, right?
Den andra sången jag knådar har ingen text, inget namn, inget klimax och få ackord. Men den känns fin ändå och kan kanske bli nåt om inte bandet ratar den – vilket inte händer så sällan. Först trodde jag att det var en Nick Drake-aktig låt, som sen i min tanke remixades av … Chemical Brothers, fast nu tror jag att det är Zero7 istället. Idag har jag dock börjat spela den med långt Pink Floyd-delay och det känns rätt schyst.
Från civilisationen: fick en parkeringsbot fast mitt miljöfordon stått parkerat enligt alla konstens regler. Alltså ingen fara för plånboken. Men vilket gissel det är att jag nu måste först betala boten, sedan bestrida den skriftligt, frankera kuvertet mm och eventuellt också skicka in en kopia på mitt parkeringstillstånd. Jag förstår verkligen att samhället kan göra livet rejält surt för folk bara genom att jaga dem med byråkratiska tröskverksfasoner.
”Först trodde jag att det var en Nick Drake-aktig låt, som sen i min tanke remixades av … Chemical Brothers”
Det här byggde verkligen upp förväntningar Carl. Låter som något jag skulle kunna lyssna på. Spännande. Och en låt som heter berusade gator kan ju inte bli något annat än en hit. Lite Plurafeeling över den titeln?
Jag skäms redan över att jag skriver upp saker som ni kommer att fetdissa när ni hör dem. Äuhm. Man ska aldrig utlova något sådant – särskilt inte när det är utfästelser som siktar på det bästa i sin genre som Nick Drake.
Båda låtarna är väldigt beroende av hur fina stämmor jag och Jessica får till. Kanske att David, Martin och David också vill vara med och sjunga. (Fleet Foxes!!)
Vad jag åsyftar är hur som helst inte Drakes gitarrspel utan det luftiga och lite svävande i melodin – att den har häng, långa toner där man hinner lägga (flera) stämmor.
Berusade gator är gubbrock alltheway. Så Eva gillar det inte. Ett rätt bra riff. Det är märkligt med att sjunga rock på svenska. Allt känns som Nationalteatern. Sillstryparn, here I come.
Gällande delay: Nu har jag lekt Pink Floyd fram och baklänges så att jag är helt snurrig i huvudet. Det går ju att sätta delayet till vanliga fjärdedelar, punkterade fjärdedelar (= U2-style) och trioler. Men sen beror det ju vad man spelar över också. Spelar man en synkop här och där så kan man känna sig lite vilsen.
Jag har ju inga Pink Floyd-ambitioner. Alls inte. Men när det gäller att använda eko rytmiskt så har jag inte så många referenser – fastän jag tycker det är coolt – så allt jag tänker på U2 och Pink Floyd. Å andra sidan har jag alltid tyckt att U2:s gitarrer är själva grejen, resten… hmm.
Konsten är ju också att hitta något som är praktiskt. Dvs att kunna använda en och samma pedalinställning till flera olika låtar – men att spela annorlunda så att det inte låter helt lika.
Långa delay blir ju också som en metronom för hela bandet = opraktiskt och knöligt? Hur ska vi då kunna sacka och öka utan att det låter ”#¤)%.
/C
Jag laddar för gôbbrocken med en folköl, det kommer bli great, trots tidigare kommentarer. Jag har trots allt Deep Purple som tidiga inspirationskällor.
Delay, jaru. En rätt skojig dissning av U2 här: http://www.youtube.com/watch?v=8EDuK46ZqFM