Min dotter Klara gillar Billyhyllan med cd-skivor, och bäst är förstås att riva ned dem på golvet. Längst ned (dit hon når) förvarar jag trist amerikansk indie (allt sånt jag gillade tidigt 90tal), Evas skivor (som inte är lika bra som mina), diverse klassiskt, allt svenskt – ja, det mesta är ändå Evas och jazzvokalister.
Nåväl, häromdagen låg en skiva med Beechwood Sparks på golvet. Once we were trees heter den, och den blev lite hypad för några år sen. Hos mig är den alltså insorterad i facket trist amerikansk indie – och efter att ha nu ha lyssnat igen så är det inte direkt läge att revidera den slutsatsen. Det är farmarligan forever för det gänget. Men jag lyssnade, och till banjointrot på nån låt mot slutet fick jag plötsligt inspiration att börja sjunga en melodi. Den var förstås helt annorlunda än B.S’s egen melodi så jag tog ut ackorden till introt, byggde sedan vidare på olika stick och bryggor – och nu har jag en låt på gång. Eva gillar den, vilket jag tar som ett gott tecken. Hon är annars bra på att såga hårt – (”det där låter som något Winnerbäck eller vem som helst kunnat skriva”) – vilket är knäckande mulna dagar. Men ärlighet varar längst. Hoppas kunna lägga upp en skiss ganska snart./C
(Det bästa med BS skivan är omslaget. Love! Tja, jag kanske är orättvis mot skivan – den kan vara bättre en annan dag – men jag har beställt allt som spelats in med Eddie Hinton, så det är mer där jag befinner mig.)
Taggar:Beechwood Sparks, amerikansk indie, musik, Skuggan, låtskrivande, Eddie Hinton
Det enda jag minns av Beachwood Sparks var att de gjorde en ganska förskräcklig Sade-cover, men också en charmerande liten låt som hette Silver morning after eller något sådant.
Hej Emil,
Jo det är just den skivan med Sadecovern. Och det är kanske charmigt att de försöker sig på den. men de tillför verkligen ingenting.
Förresten är du nu den förste som har kommenterat ett inlägg på riktigt. Du får därmed en guldstjärna som vi får fundera ut vad den ska innebära. Inga giveaways än så länge.
Förresten, köpte du en Small Stone? Jag lämnade min i lokalen så att du skulle kunna prova.
//Carl
Tack för guldstjärnan, men jag tror du missförstod. Jag tycker verkligen inte Sade-covern var charmig, däremot en annan låt som hette “Silver morning after” var det. Om jag minns rätt så lät den lite som Glenn Clarks With care from someone.
Jag är nu en stolt ägare av en Sovtek Smallstone. Det är verkligen en vacker effekt, den ser ut som en bombad pansarvagn. Nu gäller det bara att finna någon användning för den.
Hej, nja när jag menade charmig menade jag mest att det på något sätt var väldigt indiekorrekt att ett skramligt litet lofiband med högst begränsade vokala resurser tar sig an den slicka hifi-souljazzens drottning och gör en cover.
Sade-låten är dock väldigt bra från början, så inte ens BS lyckas helt ta död på den tycker jag.
Small Stone är en väldigt fet phaser. Jag gillar långa phasersvep. De snabba rymdskeppsljuden kanske funkar som “effekt” men är svåra att spela med. Ett bra band som använder phaser tycker jag är The Clash på London Calling. De använde nog mxr phase 90, men tja samma typ av effekt är det ju.
/C