Hej, det är midsommarafton. Det åskar, bilen högtryckstvättas och jag har lagt in nya videos i spelaren i högerspalten. Så ramlade jag på ett klipp med Joni Mitchell, och ja… för mig är hon större än allt annat. Framförallt hade jag en period under tre år i slutet av 90talet då jag lyssnade på henne varje dag. Så jag ska försöka få er att fatta. Här kommer några favoriter.
Egentligen ska man väl räkna ned från plats 10 till 1. Det skiter jag i. Jag går rakt på den bästa Joni-sång som någonsin skrivits. Ja, kanske den bästa låten någonsin. Det är kanske ett uttryck jag använt lite för många gånger, men tja så är det bara. Jag hittar ingen egentlig video till den, men nån har gjort en egen (Klicka här så öppnas låten i ett nytt fönster.) Låter heter alltså The Boho Dance och kommer från skivan the Hissings of Summer Lawns. När valthornen kommer in… ja, vad ska man säga. Nån klyscha? Jag tycker att det är överjordiskt. Gåshud! Tårar! (Patetisk röst inom mig: Den här ska de spela på min begravning!)
(EDIT: Hör ni hur fri hennes röst är! Hur hennes melodier bara strävar uppåt uppåt vingar himmel. Jag säger ju att det är överjordiskt. These streets were never really mine)
(EDIT 2: Nej, jag har faktiskt inte druckit någon snaps! Knappt nåt annat heller)
Typiskt, nu tappade jag helt lusten att skriva mer. (Eftersom jag var tvungen att lyssna på Boho Dance tio gånger på repeat och tappade tråden).
Här kommer i alla fall två versioner av Night Ride Home – också jättebra, men helt plötsligt känns alla superlativ omöjliga att använda. För mig så är ju the Boho Dance sången som går utanpå allt annat.
Här i en annan version:
Jag får återkomma i ämnet,
Xtrataggar: Joni Mitchell, Boho Dance, sång, musik, pop, soul, Skuggan, bandet, Göteborg
Fint det var härinne. Har lagt in lite nya bilder i albumet från i torsdags. Kram /J